Min bästa vän

2015-05-21 @ 13:27:00
Det fanns en tid när det var vi två mot världen. När det var telefonsamtal som varade i flera timmar och långa promenader om nätterna. När vi gick längs alla gator i Stockholm och satt på olika fik hela dagarna. När han kom till min skola och dom undrade vem killen med dom ljusa lockarna var och jag svarade som det mest självklara i världen, han är min bästa vän.

För han räddade mig när jag var femton år. Han räddade mig hundra gånger efter det och mest av allt så räddade han mig från känslan att inte vara tillräcklig. Ändå var jag så orolig i början att han skulle lämna mig. Alla de gånger vi bestämt träff, varenda gång jag var på väg så tänkte jag att nu händer det. Men det hände aldrig. Han stod alltid där, i sin mörka jacka och ljusa hår och log. Han tog mig under armen och vi brukade promenera bort.
 
Den allra första gången vi träffades var på en fest mitt i sommaren. Jag låg på gräset och han la sig bredvid mig. Hej, sover du? Jag skakade på huvudet. Vi låg där och tittade upp mot himlen och pratade tyst. Om musik, om någon han var förälskad i, om gatan han bodde på och om skolan han gick på. Jag förstod aldrig varför han la sig bredvid mig. Det var fullt med andra människor där, men det var just mig han la sig bredvid. Två veckor senare hade han fått tag på mitt nummer och han skrev "vi borde ses någon dag".

Han ringde mig den kvällen. Och kvällen därpå stod han och väntade på mig. Vi åkte ut i skärgården med båten och han lättade på sitt hjärta och berättade om den där han var så olyckligt kär i. Jag försökte svara så bra som möjligt, ge kloka råd, men det var svårt. Jag var inte den man brukade prata med. Han hade med sig sin mormors goda kanelbullar. När jag skrattade så höll jag för munnen med ena handen. "Gör inte så" sa han, "du har världens vackraste leende". Och sedan var vi bästa vänner.

Vi träffades nästan varje dag. Och en natt hade han varit på fest bortanför min stad och på vägen hem svängde dom förbi mig. Han ringde och bad mig komma ut för en kram. Sedan fortsatte dom hem.

Vi brukade ofta vanka genom Stockholms gator, lyssna på storstadsljuden. Vi brukade sitta på en trottoarkant utanför hans lägenhet och dela på en coca cola. Ibland rökte vi. Vi pratade om att vi ville att livet skulle börja men vi kände nog båda två att det redan hade gjort det. I allra högsta grad. När vi satt där på trottoarkanten.

Vi bråkade ofta. Slog i dörrar, kastade saker, gav varandra ilskna blickar. Vi ignorerade varandra, gick förbi varandra på gatorna men vi längtade också efter varandra. Så mycket att hjärtat brann sönder. Det bara var så. Vi ville för mycket och tyckte för mycket. Men några dagars tystnad kändes som en livstid och tillslut så hamnade vi bredvid varandra igen, rökte en cigarett och blev bästa vänner igen.

Han ringde mig tusentals nätter och grät ut. När jag hade klackskor på mig och vi promenerade hem på sommaren bar han mina skor och jag fick låna hans. Vi sov hos varandra flera gånger i månaden. Allting gick så fort, jag var femton, sexton, sjutton och tillsist arton. Vi lyssnade, tröstade, bråkade, dansade, saknade och älskade.
 
När jag var sjutton och precis gjort slut med min första pojkvän åkte han och hämtade mig. Han gav mig sin hemma nyckel och sa "du bor här precis lika mycket som jag nu". Jag var där när han var på jobbet och när han kom hem så tittade vi på komedier och disneyfilmer och jag kände mig aldrig ensam. Han hämtade upp mig så fort jag var lite vilsen, så fort mitt hjärta var brustet och så fort jag kände att det inte gick längre. Vi tog långpromenader, lyssnade på musik och dansade. Vi sov sked och drack champagne trots att det var en måndagsmorgon.

Men vi träffas inte längre. Det finns en anledning till det. Och det är att livet inte valde honom. Livet valde inte min bästa vän.
Lisa Karlberg

Jättefint skrivet! Usch vilken sorglig text. Beklagar.

2015-05-24 - 20:21:59
URL: http://lamadjur.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: