Om hur allting började

2015-06-09 @ 21:36:48
Det är en del som har ställt frågan om hur allting började. Om hur Emil och jag först träffades, hur det ena ledde till det andra och hur det till slut blev han och jag och hur vi blir/blev en liten familj. Jag tänkte att det kanske börjar bli dags att berätta det. Det är visserligen ingen rosensaga i sig. Det var inget möte utan dess like och det var inte kärlek vid första ögonkastet. Men det är våran historia och för oss är det tillräckligt fint i sig.
 
Jag skulle egentligen vilja säga att allting började redan i slutet av sommaren 2013. Det är snart två år sedan. Efter studenten och en lugn sommar fick jag för mig att söka ett extra jobb. Sagt och gjort. Jag sökte ett och veckan därpå började jag och det är även där våran historia börjar. Jag minns inte om vi träffades redan den dagen eller om det tog ett par dagar. Och om jag ska vara helt ärlig så minns jag faktiskt inte ens att vi hälsade på varandra, men det ska vi ha gjort. Jag ska ha varit iskall om handen. Emil ska ha varit varm, nervös och sagt fel sak.

Emil och jag var kollegor. Han var en kollega, precis som alla andra. Men han var också en kollega som man pratade lite extra mycket med. En som man skojade lite mer med och en som man trivdes lite bättre med. Emil var en som gjorde en glad. Varje gång vi jobbade tillsammans så blev det en hel del prat och skratt och för varje gång så blev det bara mer och mer. Det kändes naturligt redan från början, som att vi känt varandra hela livet. Vi insåg rätt snabbt att vi hade en del gemensamt. Det fanns något där mellan oss. Och det blev nog rätt uppenbart för oss båda två när vi till sist inte kunde släppa blicken från varandra. Det hände till och med att vi båda gick in i saker..
 
Det dröjde ett bra tag innan vi tog det ett litet steg längre. En sen vinterkväll så skrev Emil till mig. Vi började prata med varandra privat. Vi skrev till varandra på facebook och vi skickade sms dagligen. Efter ytterligare ett tag bestämdes det att vi kanske skulle ta och träffas privat också, utanför jobbet. Sagt och gjort. Något intresserade var vi båda två, så vi träffades. Och sedan träffades vi igen, igen och igen. Vi fortsatte att träffas och sen en dag så var det bara vi. Det var så självklart på något sätt. Det fanns ingenting att prata om, det bara var så. Det var vi. Det var han och jag. Och det kändes rätt.

Under tiden som vi träffades höll vi det hemligt för dom andra på jobbet. Varför vet jag egentligen inte, men på ett sätt var det ändå lite roligt.
Den 7 maj 2014 blev det officiellt han och jag. Det var även då de andra på jobbet fick veta om oss, något chockade, då de inte misstänkt något alls.

I mitten av sommaren frågade Emil om jag ville flytta in hos honom. Efter rätt kort betänketid så blev det ett självklart ja. I augusti, tre månader in i vårat förhållande, gick mitt flyttlass och vi blev sambos.

 
Redan i oktober började jag misstänka att något inte stod helt rätt till. Mensen var sen, så jag gjorde ett graviditetstest som visade negativt. När den ändå inte kom så gjorde jag ett till test någon dag senare. Kontrollstrecket var klart som det skulle, men intill det var det ett så otroligt svagt streck att jag inte visste om det var ett streck eller inte. I chock tog jag mig ned på stan för att köpa ett digitalt test som skulle visa svart på vitt om det var något eller inte.

Jag var gravid.


För ett år sedan kunde jag aldrig tänka mig att mitt liv skulle se ut som det gör idag. Att det skulle vara så fint och så fullt med kärlek. Men nu sitter jag här, i mitt och Emils gemensamma hem. I vår gemensamma lägenhet. Med vårat gemensamma barn i magen, som redan om nio dagar är beräknad att titta ut och göra oss sällskap. Jag har aldrig varit lyckligare.
 

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: