Att inte höra av sig

2015-06-24 @ 15:03:21
Som dom flesta som har hört av sig säkert har märkt så har jag svarat otroligt segt eller inte alls. Det är inte för att jag inte vill eller för att vara taskig, det är för att man har fullt upp hela tiden. Det är en stor omställning att få barn och man anpassar hela livet efter det.

För tillfället är det väldigt mycket ammande och besök, så man får inte så mycket annat gjort faktiskt.

Men jag kommer svara, det tar bara lite tid för mig. Ha tålamod.

Melker är här

2015-06-21 @ 09:55:00
 
I torsdags morse, på sin beräknade födelsedag, kom våran Melker till världen. En liten pojke på 51 cm och 3628 g.

När man inser vem ens vänner är

2015-06-16 @ 08:19:00
Jag skulle vilja säga att jag har precis lika många vänner nu som innan jag blev gravid. Att mitt liv ser likadant ut nu som då. Men skulle jag säga det så skulle jag ljuga, för så är inte alls fallet. Det är många av mina vänner som jag faktiskt är väldigt besviken på. Vänner som jag trodde skulle finnas där för mig även under jobbiga stunder. Men det har visats sig att jag har haft fel.

För det har varit väldigt få som har hört av sig och velat hitta på något. Visserligen är dom flesta inne i ett stadie där festandet är en väldigt stor del i deras liv och där platsar inte jag. Men jag kan ändå tycka att man som vän ändå kan höra av sig till mig. För under nyår, vilka hörde av sig då? Och alla andra gånger, vilka hörde av sig? Visst, jag dricker inte. Men bara för det, ska inte jag vara med? Då ser man hur andra tänker.

Om jag ska vara ärlig, så är vänner som dessa, inga jag längre vill ha i mitt liv.
 
Jag känner att denna graviditet verkligen har varit bra för mig. Hur jobbig den än är och hur gärna jag än vill att den ska vara över så har den varit bra. Jag har kunnat rensa bland mina vänner och fått se deras riktiga sida. Jag har fått se vilka utav mina vänner som verkligen finns där för mig. Jag och Emil har kommit varandra så mycket närmre och bäst utav allt, inom en väldigt snar framtid så har jag satt ett nytt liv till världen.

9 månader i bilder

2015-06-15 @ 15:40:00
 

Med fyra dagar kvar

2015-06-14 @ 15:40:53
 
Efter att ha storstädat hela lägenheten har jag nu lagt mig i soffan med en smoothie och en tidning som jag fick av barnmorskan sist vi var där.

Idag är det fyra dagar kvar tills jag är beräknad att föda våran son, men än så länge har jag inte haft en enda känning om att det skulle vara på gång. Jag tror starkt på att jag går över så långt att jag blir igångsatt. Men samtidigt kan det ske när som helst. Det är mina sista dagar eller veckor som jag inte är mamma, som jag och Emil inte är föräldrar. Det är ofattbart och jag har fortfarande inte riktigt förstått det helt.
 

Björnön

2015-06-13 @ 17:40:37
Idag har jag, min mor och lillebror varit ute och farit lite. Vi tog en sväng till björnön och fikade på ett fint ställe. Väldigt mysigt och trevligt. Nu längtar jag tills bebis kommer så att jag kan gå på längre promenader i solen, nu när det äntligen har kommit fram.

Vecka 40

2015-06-12 @ 12:06:04
 
Idag går vi in i vecka 40 och det innebär att det bara är 6 dagar kvar tills vår lilla pojke är beräknad. Om jag ska vara ärlig så tror jag faktiskt inte att jag riktigt har insett hur nära det ändå är. Han skulle lika gärna kunna komma imorgon och det hade varit helt normalt. Förlossningen kan verkligen sätta igång när som helst. Trots det går jag runt som ingenting, åker iväg och handlar, planerar för veckor framåt. Planer där en bebis inte är inkluderad. Men hur lite jag än har insett det, så längtar jag desto mer. Han får mer än gärna komma nu.
 

Om hur allting började

2015-06-09 @ 21:36:48
Det är en del som har ställt frågan om hur allting började. Om hur Emil och jag först träffades, hur det ena ledde till det andra och hur det till slut blev han och jag och hur vi blir/blev en liten familj. Jag tänkte att det kanske börjar bli dags att berätta det. Det är visserligen ingen rosensaga i sig. Det var inget möte utan dess like och det var inte kärlek vid första ögonkastet. Men det är våran historia och för oss är det tillräckligt fint i sig.
 
Jag skulle egentligen vilja säga att allting började redan i slutet av sommaren 2013. Det är snart två år sedan. Efter studenten och en lugn sommar fick jag för mig att söka ett extra jobb. Sagt och gjort. Jag sökte ett och veckan därpå började jag och det är även där våran historia börjar. Jag minns inte om vi träffades redan den dagen eller om det tog ett par dagar. Och om jag ska vara helt ärlig så minns jag faktiskt inte ens att vi hälsade på varandra, men det ska vi ha gjort. Jag ska ha varit iskall om handen. Emil ska ha varit varm, nervös och sagt fel sak.

Emil och jag var kollegor. Han var en kollega, precis som alla andra. Men han var också en kollega som man pratade lite extra mycket med. En som man skojade lite mer med och en som man trivdes lite bättre med. Emil var en som gjorde en glad. Varje gång vi jobbade tillsammans så blev det en hel del prat och skratt och för varje gång så blev det bara mer och mer. Det kändes naturligt redan från början, som att vi känt varandra hela livet. Vi insåg rätt snabbt att vi hade en del gemensamt. Det fanns något där mellan oss. Och det blev nog rätt uppenbart för oss båda två när vi till sist inte kunde släppa blicken från varandra. Det hände till och med att vi båda gick in i saker..
 
Det dröjde ett bra tag innan vi tog det ett litet steg längre. En sen vinterkväll så skrev Emil till mig. Vi började prata med varandra privat. Vi skrev till varandra på facebook och vi skickade sms dagligen. Efter ytterligare ett tag bestämdes det att vi kanske skulle ta och träffas privat också, utanför jobbet. Sagt och gjort. Något intresserade var vi båda två, så vi träffades. Och sedan träffades vi igen, igen och igen. Vi fortsatte att träffas och sen en dag så var det bara vi. Det var så självklart på något sätt. Det fanns ingenting att prata om, det bara var så. Det var vi. Det var han och jag. Och det kändes rätt.

Under tiden som vi träffades höll vi det hemligt för dom andra på jobbet. Varför vet jag egentligen inte, men på ett sätt var det ändå lite roligt.
Den 7 maj 2014 blev det officiellt han och jag. Det var även då de andra på jobbet fick veta om oss, något chockade, då de inte misstänkt något alls.

I mitten av sommaren frågade Emil om jag ville flytta in hos honom. Efter rätt kort betänketid så blev det ett självklart ja. I augusti, tre månader in i vårat förhållande, gick mitt flyttlass och vi blev sambos.

 
Redan i oktober började jag misstänka att något inte stod helt rätt till. Mensen var sen, så jag gjorde ett graviditetstest som visade negativt. När den ändå inte kom så gjorde jag ett till test någon dag senare. Kontrollstrecket var klart som det skulle, men intill det var det ett så otroligt svagt streck att jag inte visste om det var ett streck eller inte. I chock tog jag mig ned på stan för att köpa ett digitalt test som skulle visa svart på vitt om det var något eller inte.

Jag var gravid.


För ett år sedan kunde jag aldrig tänka mig att mitt liv skulle se ut som det gör idag. Att det skulle vara så fint och så fullt med kärlek. Men nu sitter jag här, i mitt och Emils gemensamma hem. I vår gemensamma lägenhet. Med vårat gemensamma barn i magen, som redan om nio dagar är beräknad att titta ut och göra oss sällskap. Jag har aldrig varit lyckligare.
 

10 dagar kvar

2015-06-08 @ 18:11:04

För 242 dagar sedan (9 oktober) visades ett otroligt svagt plus på en sticka. Samma dag visade ett digitalt graviditetstest "Gravid 1-2".
För 193 dagar sedan (27 november) valde vi att gå ut med våran lycka offentligt.
För 143 dagar sedan (16 januari) fick vi se våran guldklimp för första gången och även veta att det är en liten pojk vi väntar på.

Jag har tjatat om hur långsamt tiden går och jag har tjatat om hur snabbt det har gått. Men idag är det alltså bara 10 dagar kvar tills han är beräknad.
Tiden har nog aldrig gått så snabbt och långsamt på samma gång som den gör just nu.

Två om dagen gör susen för bebis i magen

2015-06-05 @ 10:18:30
 

Förlossningsbrev

2015-06-02 @ 10:32:00
Igår stod ännu ett besök hos barnmorskan på schemat. Sist vi var där hade SF-måttet inte ökat som det skulle och våran kurva hade börjat plana ut, men denna gång var det andra puckar. Bebis i magen har växt på bra dom senaste två veckorna och är dessutom fixerad nu. Så nu får han gärna ta och komma.

Utöver de vanliga kontrollerna hos barnmorskan så skrev vi dessutom en kort sammafattning av graviditeten. Själv tycker jag att den har varit väldigt enkel, om man jämför med andras graviditeter. Det är mest nu på senare tid som det har blivit lite väl jobbigt och deprimerande.

Vi skrev dessutom ett förlossningsbrev. Det innehåller mest vilken smärtlindring som jag skulle kunna tänka mig. Jag var i början inställd på att få allting, så mycket som möjligt. Men efter att ha läst på lite och gått igenom det med barnmorskan så har jag kommit fram till några få som jag gärna vill ha. Eda är inte en utav dom. Den vill jag undvika in i det sista.