Vår förlossningsberättelse

2015-07-01 @ 12:55:00
Den dagen värkarna drog igång så hade jag inga planer på att föda barn än på några veckor. Jag hade räknat med att gå över tiden två veckor, att bli igångsatt och att förlossningen skulle ta ett par dagar. Jag hade räknat med att Melker skulle titta ut den 5 juli och det var jag helt inställd på. Även på förlossningen, innan vi fick veta hur långt jag kommit, så var jag inställd på den 5 juli. Men det blev ju inte riktigt så.

Det var onsdagen den 17 juni. Jag hade som sagt inga tankar på att förlossningen ens var nära i tiden, så att vila fanns inte på min världskarta. Jag hade den dagen stått och lagat två kilo köttbullar och pannbiffar, städat hela lägenheten, börjat spika fast en antennkabel, busat med katten och lagat mat till mig och Emil. När klockan började närma sig 21.30 fick jag för mig att jag var sugen på en bullängd, så vi satte på oss jackorna och skorna och var precis på väg ut genom dörren när jag helt från ingenstans fick väldigt ont i ryggen.

Jag hade inte haft en enda känning, inte en enda förvärk eller så. Men när jag fick så ont i ryggen tänkte jag att äntligen får jag känna hur en förvärk känns. För mig var det inte mer än så. När den var över gick vi som ingenting hade hänt till Ica och köpte min bullängd och lite choklad. Chokladen tog slut innan vi ens hade hunnit hem. Strax efter 22 fick jag så där ont i ryggen igen, en halvtimme senare fick jag det ännu en gång. När det gått ytterligare en halvtimme började det onda i ryggen komma med jämnare och tätare mellanrum. Men jag trodde fortfarande att det bara var förvärkar.

När klockan hade slagit över till den 18 juni fick jag så där ont i ryggen var tredje minut, det höll i sig i en minut. Jag låg och grät i sängen en liten stund medan Emil satt bredvid och åt vattenmelon. Då och då fick han massera ryggen, inte för att det hjälpte något. Jag tog två alvedon, dom hjälpte inte. Jag satte mig på en pall i duschen med varmt vatten, det hjälpte inte heller.

När klockan började närma sig tre på natten så tyckte Emil att det var dags att ringa förlossningen. Jag tyckte att det var onödigt eftersom förlossningen fortfarande var så långt borta i mitt huvud och det jag kände bara var förvärkar. Vi kom iallafall överrens om att jag skulle ringa min mamma och höra vad hon tyckte, hon har ju ändå varit med om det själv. Sagt och gjort. Mamma sa åt mig att ringa förlossningen direkt, så det gjorde jag.
 
Jag ringde förlossningen och förklarade hur det låg till. Att jag var förstföderska, att jag hade ont var tredje minut, hur länge värkarna höll i sig, hur länge jag haft så och vad jag gjort för att lindra det. Dom tyckte först inte att jag behövde komma in, som förstföderska är ju latensfasen i regel väldigt lång och jag hade ju inte haft värkar så fasligt länge. Men efter ett tag tyckte dom att vi ändå skulle komma in på en kontroll för att se var i latensfasen jag var men tillade "men ni kommer nog att bli hemskickade".

Under tiden jag pratade med förlossningen hade min mamma åkt hem till mig och Emil för att köra dit oss. Väl där fick jag två remsor på magen som skulle mäta bebis hjärta och mina värkar under 30 minuter. Under dessa 30 minuter höll både jag och Emil på att somna. Vi hade båda gått upp innan 8 på morgonen och klockan var nu ca 03.30. Dagen därpå hade vi ett besök hos barnmorskan inbokat och jag låg bara och tänkte på hur många timmar jag skulle hinna sova när vi kom hem innan vi skulle åka dit och om jag ens skulle vara kapabel till att köra dit eller om jag skulle be min mamma köra dit oss.

Under dessa 30 minuter blev mina värkar svagare och glesare och jag tänkte att det bara var onödigt att vi åkte dit. Det var bara falskt alarm. Jag hade ju bara haft värkar i några få timmar. Och när denna evighetslånga halvtimmen hade gått så sa sköterskan att hon såg att jag hade värkar, men att dom blivit glesare men längre. Bebis hjärta lät bra. Och sedan undersökte hon mig.

"Tappen är helt utplånad och du är öppen 4 cm".
"Det är nu den aktiva förlossningsfasen börjar".

Jag trodde på allvar att hon skämtade med mig. Jag hade räknat med att antingen bli igångsatt eller att gå hemma med värkar i flera dagar innan jag hade kommit till den här fasen. Mina tankar på att åka hem och sova innan vi skulle till barnmorskan fick jag strunta i, istället fick jag otroligt fina kläder och trosor och vi fick ett rum på förlossningen.
 

Dom gick direkt igenom vilken smärtlindring dom hade att erbjuda och jag valde att avvakta lite. Värkarna var hanterbara och jag kände att jag klarade av det. Vi kom iallafall fram till att jag skulle testa lustgasen när det blev lite värre. Och efter ett tag tänkte jag att det kanske var lika bra att börja med den så att jag skulle få in tekniken och få någon effekt när det blev värre. Men lustgasen lindrade aldrig min smärta. Det enda den hjälpte mig med var att andas, för när jag använde den så tänkte jag hela tiden på hur jag skulle andas. Men biverkningen av den kom rätt fort, jag började må illa. Så den slopade jag.

Istället ville jag ha epidural. Smärtan i ryggen hade blivit värre och jag ville bara bli av med den. Någonstans här blev jag även undersökt igen, klockan var då ca 6.00. Denna gång var jag öppen 8 cm. Så på två timmar hade jag öppnat mig 4 cm till.
 
 
När epiduralen hade gett effekt blev värkarna mildare. Det är en bieffekt av smärtlindringen, men det var nog precis vad jag behövde. Jag hade inte sovit på nästan 24 timmar och jag var helt slut. Så jag låg där i sängen och tog det rätt lugnt. Värkarna kändes fortfarande och vid varje värk greppade jag tag i Emil och höll hårt (han hade rivmärken lite här och var efter detta).

När det gått en timme till, möjligtvis två så tyckte jag att det började trycka nedåt väldigt mycket så dom undersökte mig ännu en gång och denna gången var jag helt öppen och alla kanter var borta. Dom tog hål på hinnorna så att vattnet gick och satte en skalpelltråd på bebis huvud. Dom sa även att när det kändes som att kroppen ville krysta så var det fritt fram för mig att göra det.

Jag vet inte hur många krystvärkar det tog, eller hur lång tid jag hade krystvärkar, men 08.11 fick våran lilla Melker se dagsljus (eller morgonljus) för första gången.
 
Det var det häftigaste jag varit med om. Det mest fantastiska man kan tänka sig.

Som förstföderska brukar förlossningen i regel ta ca 12-16 timmar, från det att man är öppen ca 4 cm. Min förlossning tog 4 timmar.
 

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: