Det kan fortfarande vara jobbigt ibland

2015-01-29 @ 17:00:00

Jag har alltid varit väldigt smal och under en period har jag vart alldeles för smal. Jag har brytt mig om min vikt, ibland mer än annars. Jag har ansett att det har vart viktigt att vara smal. Att vara smal var en del i att vara glad och lycklig, en stor del för mig. Jag kunde inte vara glad om jag gick upp ett kg. Jag kunde inte vara lycklig om vågen inte visade det jag ville se.

 

Jag var så smal att mina revben syntes. Mina ryggkotor syntes. Mina halssenor var tydliga. Men det var ändå ingenting jag såg. Jag såg mina ben, som jag ansåg var för tjocka. Jag såg min mage som inte var lika platt som andras och jag såg min midja som var alldeles för stor. Men grejen var den att jag inte alls var så stor och tjock som jag ansåg mig vara. Jag var bara blind för att se det själv.

 

Mat var ingen hit för mig. Som mest kunde jag äta en liten liten portion mat och en macka på en hel dag, sedan kunde det gå en eller två dagar innan jag åt igen.

 

Att vara så smal som jag var under min smalaste period fick mig att må väldigt dåligt. Inte för utseendet jag hade, utan för näringsbristen. Jag hade ingen energi alls. Jag minns att när jag var i skolan så längtade jag hem till min säng och när jag väl kom hem så lämnade jag inte sängen fören dagen därpå när jag var tvungen att åka till skolan igen.

 

Idag minns jag tillbaka på ett möte jag hade med skolsköterskan. Jag sa som det var, att jag inte mådde så bra, att jag inte hade någon energi, att jag tyckte att jag var tjock. Och att jag trodde att det berodde på att jag var sjuk (jag är lite av en hypokondriker), svaret jag fick från henne var att jag inte alls var tjock, att det fanns tjejer som drömde om att ha en kropp som min. Det var väl visserligen sant. Men så här i efterhand kan jag tycka att hon borde tänkt lite mer, sett det som faktiskt var uppenbart och hjälpt mig på något sätt.

 

Det tog mig några år innan jag insåg hur sjuk min matsituation var. Jag minns att det var i matsalen, hösten andra året på gymnasiet som det gick upp för mig. Jag tog ett knäckebröd som vanligt, medan de andra tog mat. Det såg gott ut och jag undrade varför jag inte åt det. Det var den dagen jag bestämde mig för att börja äta ordentligt. Vikten var ingenting jag tänkte på då längre, utan det var bara maten som var ett hinder för mig.

 

Jag minns inte när jag gick över 50 kg men jag minns när jag gick över 54. Det var på rutinkontroll hos skolsköterskan. "Det här var inte mycket att hänga i julgranen Josefine". "Nej, och det är inte meningen att jag ska hänga där heller", sedan gick jag bara. Jag tyckte visserligen inte att 54 kg var mycket och hennes kommentar var inte illa menad. Men det var en omställning för mig, att väga så pass mycket mer än vad jag gjort på flera år. Och att någon kommenterade min vikt var jobbigt, även om hon tyckte att jag vägde för lite.

 

Idag och dem senaste åren har jag kunnat äta som man ska. Jag har väl troligtvis ätit för mycket och jag har inte brytt mig alls om det. Men det är en omställning varje gång man ställer sig på vågen och den visar något kilo mer. Men det är okej idag. Min lycka påverkas inte utav det. Men skulle jag säga att jag inte brydde mig längre så skulle jag ljuga. Det sitter djupt inne.

 

För första gången i hela mitt liv väger jag över 60 kg. Igår var det 61,8 kg. Det var jobbigt igår men idag är jag okej med det. Inte enbart för att jag är gravid och bär på mitt barn, utan också för att det antagligen är vikten jag bör ligga på i vanliga fall. Jag mår bra i mig själv och då spelar inte siffran på vågen någon roll.

 

Om jag ser tillbaka nu så är jag faktiskt stolt över vad jag har åtadkommit. Vilken skillnad det verkligen är.

 

 

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: