Efter en dag i huvudstaden

2014-05-20 @ 18:14:00
 

"Vi tar bara ett glas"

2014-05-18 @ 18:10:00
Ett par cider och två syltburkar senare kom vi hem.
 

En välbehövlig kväll

2014-05-10 @ 14:02:00
I ett mörkt vardagsrum med en otroligt fin familj. Drack för ovanlighetens skull rödvin och åt vattenmelonsallad. En spelade gitarr och allting var så bra.
Det var en kväll jag verkligen behövde.

 

När livet drar en tillbaka

2014-05-06 @ 14:14:00
 
Jag har flera gånger tvekat på om jag lever eller om jag bara finns till. Och ibland är det bara så. Den dagen var det så. Den dagen då han försvann ur mitt liv. Han gick och jag förstod inte hur han kunde göra så. Jag minns att jag tänkte på imorgon, men imorgon kom aldrig.

Jag har straffat mig själv sedan den dagen, för att jag aldrig tog farväl. Och jag har vart så arg för att du inte fanns kvar här, där jag kunde se dig. Jag minns hur vi sjöng den där låten, men nu är den till någon som inte längre finns kvar. Jag minns gitarren och hur ostämd den var. Och jag minns hur jag kände när jag låg på badrumsgolvet för att dö en stund ifred. Hur dom slet och drog i handtaget. Och hur jag ännu en gång hatade dig för att du inte kämpade mer. Jag tänkte att du hade kunnat vinna, om du bara slog tillbaka. Jag tänkte att det du gjorde inte var tillräckligt.

Den sommaren var tuff. Jag ville aldrig sörja. Jag ville vara öppen för allt nytt. Men när du försvann så skrev jag om hur allting hade vissnat, precis som vårblommorna på sängbordet. Dom hade precis som du, dött. Jag såg svart, istället för att förstå lugnet i sorgen.

Idag, nästan två år senare, känns allting så långt borta men ändå så otroligt nära. Jag har förstått att du aldrig lämnade mig, hur knäppt det än låter. Jag har förstått att du finns någonstans där ute. Att du gjorde allt du kunde. Att du kämpade så tappert. Jag har förstått att du inte kunde göra mer. Och jag är så fruktansvärt stolt över dig.

Du var min bästa vän och det är du än idag.
Vila i frid.